Från vårt sovrumsfönster i Brooklyn ser vi några av skyskraporna på södra Manhattan. För tio år sedan skulle vi i teorin ha kunnat se tvillingtornen, men inte i praktiken – eftersom det på den tiden fanns ett stort träd som skymde utsikten.
De senaste dagarna har terrorattackerna fått stor uppmärksamhet, men annars är dessa inte längre något som vanliga New York-bor går och tänker på. Staden hämtade sig förvånansvärt snabbt och det mesta återgick till det normala.
Fast allt är inte sig likt:
New York är idag en övervakad stad; långt mer övervakad än vad som märks. Få känner till de helikoptrar som dygnet runt patrullerar över staden, med uppgift att bevaka potentiella terroristmål. Det tar bara 25 minuter för helikoptrarna att flyga rundan över New Yorks fem stadsdelar och kontrollera ett hundratal strategiska platser – allt från Brooklyn Bridge och Frihetsgudinnan till Buckeye Pipeline i Queens och ventilationssystemet för Holland Tunnel.
New York City har köpt sju stora helikoptrar, alla utrustade med övervakningsteknik som gör att det från luften går att läsa inte bara bilarnas nummerplåtar utan även titeln på den bok som du håller i handen. Helikoptrarna är beväpnade med kulsprutor och andra tunga skjutvapen, om de plötsligt skulle behöva ingripa.
Till detta kommer ett avancerat nätverk av cirka 1 700 övervakningskameror, som täcker in området runt Wall Street. Kamerorna är programmerade med algoritmer så att de slår larm om en väska blir stående på en plats för länge eller om en person gör misstänkta rörelser. Beslut har tagits om att utvidga ”Lower Manhattan Security Initiative” även till Midtown, vilket innebär att ytterligare något tusental övervakningskameror ska integreras i samma bevakningssystem.
De filmer som spelas in sparas i en månad innan de raderas av integritetsskäl. Något lika avancerat tekniskt system för övervakning av allmänna platser i en storstad har tidigare aldrig byggts.Fungerar dessa metoder för att bekämpa terrorism? Ja, enligt polisen har elva försök till terrorattentat i New York avvärjts efter 2001, bland annat ett försök att spränga Times Square och ett annat att spränga Brooklyn Bridge.
Al Qaidas fixering vid New York gör att en ny terrorattack tyvärr inte kan uteslutas. Sett ur detta perspektiv framstår de åtgärder som vidtagits som rimliga. New Yorks höga beredskapsnivå framgick också när vi härom veckan drabbades av orkanen Irene, som när den väl nådde hit hade dämpats till en ”tropisk storm”. Stadens borgmästare Michael Bloomberg agerade helt enligt skolboken när han i god tid innan gick ut och varnade för vad som kunde hända, samt uppmanade människor i särskilt hotade områden att bege sig därifrån. Det handlade om områden som riskerade att bli översvämmade och isolerade, om vattennivån höjdes.
Det var inga problem för oss att gå in på nätet och få exakt den information vi behövde om hur vi skulle bete oss. Vi kunde mata in vår adress och se att vi inte bor i ett område som skulle evakueras, även om gränsen gick bara några gator bort.
Kollektivtrafikbolaget MTA agerade också föredömligt. Tunnelbanan stängdes ner långt innan stormen bröt ut, vilket gjorde att tågen kunde köras undan och inga passagerare blev instängda under jord. När allt kommer omkring är det oftast bättre att bli strandsatt i hemmet än att bli strandsatt utanför hemmet, på väg någonstans.
Under timmarna innan Irene kom fram till New York präglades staden av ett bedrägligt lugn. Det var varmt och nästan vindstilla. Människor passade på att ta en sista promenad och kanske uträtta några ärenden, innan de tog skydd i sina hem.
Den kritik som brukar riktas mot politiker efter kriser är att de gjorde för lite för sent. Men kritiken mot Bloomberg efter Irene var snarare att han gjorde för mycket för tidigt, vilket på sätt och vis är ett gott betyg. ”Better safe than sorry”, som han själv sa på sina presskonferenser.
Det kunde ha slutat riktigt illa, som Nicole Gelinas vid Manhattan Institute konstaterade i en artikel i New York Post. Totalt var det cirka 370 000 människor som bodde i de områden som omfattades av evakueringen, men knappt hälften av dessa följde myndigheternas uppmaning att bege sig därifrån. Mer än hälften stannade kvar, många med inställningen att evakueringsbeslutet var onödigt.
Dagen efteråt pratade jag med en man i 30-årsåldern som var mycket kritiskt till både Bloomberg och MTA. Beslutet att stänga tunnelbanan redan klockan tolv på dagen var höjden av fånighet, tyckte han. Massmedierna överdrev och det enda skälet för beslutet var att Bloomberg vill gå till historien som en bra borgmästare, hävdade han.
Möjligen är sådan irritation naturlig i ett läge där ovädret inte blev så allvarligt som befarat. Men tänk om Irene när den nådde New York hade varit en kraftigare orkan, som Katrina i New Orleans för sex år sedan. I New Orleans följde 80 procent av invånarna uppmaningen att evakuera, men problemen blev ändå stora.
Det kunde ha blivit översvämning i de områden som omfattades av evakueringen, vilket var skälet till att beslutet om utrymning togs. Strömmen kunde ha gått, och människor kunde ha blivit instängda i sina hem i dagar. Många hade i så fall säkert börjat tända stearinljus och göra upp eldar, vilket skulle orsakat bränder. Polisen och brandkåren hade tvingats lägga tid på att rädda människor i svårtillgängliga områden där ingen borde vara kvar, i stället för att säkra staden så att människor snabbt kunde återvända.
Inget av detta inträffade som tur är. Vinden var inte så kraftig som befarat och staden översvämmades inte. Träd blåste ner och en del parkerade bilar krossades, men få människor skadades. Bidragande till detta var också stadens goda beredskap och tydliga kommunikation. Vi är tacksamma att trädet utanför vårt fönster som tidigare skymde sikten mot Manhattan fälldes härom året, annars hade det kanske blåst in i huset.
De som struntade i evakueringsuppmaningen hade tur. Men inser de detta? Sannolikt inte. Snarare slår de sig för bröstet för att de hade rätt, och har stärkts i sin uppfattning att massmedierna och myndigheterna överdriver. Nästa gång något liknande inträffar kommer de vara ännu mindre benägna att lyssna på vad borgmästaren och andra myndighetspersoner säger.
Jämfört med andra städer är New York en stad som står väl rustad att hantera kriser. Men kriskommunikation i dagens mediesamhälle är ändå svårt. Det finns mängder av kanaler att använda, men ingen av dessa kanaler når alla. Alla New York-bor tittar inte på lokalnyheterna, New York One. Många har inte tillgång till Internet och en hel del talar inte ens engelska.
En annan väl så stor utmaning är: Hur ska viktiga budskap kommuniceras för att folk verkligen ska ta dem på allvar? I en värld där förväntningarna är att massmedier och politiker allid överdriver, och där gränsen mellan nyheter och underhållning har blivit otydligare. Även i en stad där något så hemskt som 11:e september-attackerna inträffat, och där invånarna vet vilka konsekvenser en sådan händelse kan få, lyckas myndigheterna inte övertyga om att ett hot som är på väg ska tas på allvar.
Vad lär vi oss av detta?
• Respekten för auktoriteter har minskat, vilket påverkar både politiker och företagsledare. Det räcker inte att göra rätt och ge tydliga besked, om målgruppen saknar vilja att lyssna. Därför är det viktigt att bygga långsiktig trovärdighet och hushålla med varningar. Det krävs inte mycket för att få ett ”vargen kommer”-problem.
• Tillgången på information blir allt större. I WikiLeaks tidsålder är det vanskligt att tro att information kan hemlighållas, men det fungerar inte heller att ständigt berätta allt. Den som inte förmår prioritera och gallra sänker sitt eget värde som avsändare.
• Det är inte bara tillgången på information som ökat; människor har också blivit bättre på att själva väga information och göra egna bedömningar. Precis som vi idag googlar och söker på vårdsajter inför läkarbesök, letar vi egen information när myndigheter och andra säger åt oss att göra saker. Detta gör det svårare för ledare och chefer att bli åtlydda, men det skapar också ett sundare samhällsklimat med mer av kritiskt tänkande.
New York stads hemsida:
