Webbokrati eller digitatur?

Den demokratiska rörelsen i Nordafrika och Mellanöstern har av många utnämnts som en seger för de sociala medierna, ett verkligt bevis på ett teknologiskt paradigmskifte och en medial demokratisering. Men att sociala medier också använts av regimerna för förtryck och förföljelse har fått för lite uppmärksamhet. Om sociala medier kommer att vara ett viktigt verktyg för demokratisering beror på vem som använder det och hur, menar Shirin Hirmand, Sepideh Imani och Hélène Vinberg, digitala mediespecialister på Prime och United Minds.

Under vårvintern 2011 har människor stridit, kämpat, slagits och dött för sin rätt att leva i ett fritt samhälle.

Protesterna tog sin början den 18 december när en tunisier vid namn Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot regeringen och den korrupta polismyndigheten i landet. Mindre än en månad senare, närmare bestämt den 14 januari, flydde Tunisiens dåvarande president Zine El Abidine till Saudiarabien och den 11 februari avgick Egyp­tens president Mubarak efter 30 års styre.

Utvecklingen i Tunisien och Egypten har gett upphov till protester och demonstrationer i Algeriet, Bahrain, Djibo­uti, Sudan och Iran och till fullskalig revolution i Libyen. Mindre aktioner har också förekommit i länder som Marocko, Saudiarabien, Somalia och Syrien. Det är inte första gången som denna region skakats av revolter, men aldrig tidigare har utvecklingen gått så fort och spridit sig till så många länder som nu. Kanske har dessa revolter också känts mer närvarande än liknande händelser, då vi tack vare ny kommunikationsteknologi haft en helt annan möjlighet att följa dem än tidigare.

Det råder delad mening om sociala mediers betydelse för protesterna i dessa länder. Men tveklöst ser vi otaliga exempel där sociala medier medverkat till mobilisering och samordning av demonstranter på plats. Inte heller kan det förnekas att Youtube, Twitter och Facebook har varit avgö­rande informationskanaler från i många fall stängda länder.

Sociala medier – ett digitalt Tahrirtorg

Det som skiljer sociala medier från andra informations­verktyg är dels att de för människor samman och skapar dialog, dels att de gör innehållet i informationen än mer utslagsgivande. I sociala medier får den avsändare som har mest intressant och relevant budskap att komma med störst genomslag. När de traditionella medierna inte är helt fria att rapportera om det mest relevanta tar de sociala medierna över som nyhetsbärare . I länder med begränsad åsiktsfrihet i traditionella medier får därför det sociala medielandskapet en ännu större sprängkraft än det har i fria länder.

Dessutom har vi i de nu aktuella länderna kunnat se att de sociala medierna skapat nätverk av människor som kan över­leva i den analoga världen, även om internet stängs ned.

Ett exempel på detta är den proteströrelse som startades till minne av egyptiern Khaled Said, en man som misshand­lats till döds av polisen. Enligt den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera hade Said kommit över videomaterial som visade egyptiska polisers delaktighet i droghandel. Vilket misstänks vara motivet till hans mord. Polisen hävdar dock att han kvävdes till döds av att ha svalt ett paket marijuana. Saids fall uppmärksammades genom att det spreds bilder på hans sargade kropp efter misshandeln. I protest mot polisbrutaliteten startades Facebookgruppen ”We are all Khaled Said” som snabbt fick tiotusentals medlemmar. Genom gruppen kunde regimens motståndare mobilisera sig och senare organisera demonstrationer. Facebookgrup­pens betydelse har fått ett globalt erkännande, bland annat genom att den nu är nominerad i den digitala community-tävlingen Prix ARS Electronica.

I efterdyningarna av den egyptiska revolutionen har Jigar Mehta, en tidigare videojournalist vid New York Times, skapat projektet #18DaysInEgypt. Syftet är att via digitala medier samla bilder och filmer från protesterna, för att på så sätt återge revolutionens skeenden. Filmen är en interaktiv dokumentär där vem som helst kan ladda upp material via Youtube, Twitter och Flickr med märk­ningen #18DaysInEgypt.

Att egyptierna varit så framgångsrika på att använda sociala medier för att mobilisera sig kan delvis bero på att befolkningen är väldigt ung. I Egypten är 61 procent under 30 år, en siffra som är representativ för hela regionen. Detta kan jämföras med USA där motsvarande andelen unga är 41 procent. Troligtvis finns det ett samband mellan den unga befolkningen och höga andelen inter­netanvändare trots bristfällig infrastruktur, vilket bekräf­tas av att i genomsnitt 56 procent av de unga i regionen använder internet dagligen.

Ovärderlig källa till information

Då internationella medier haft begränsat tillträde till många av dessa länder har bevakningen av utvecklingen i regi­merna under perioder varit mycket begränsad. Därmed har den det material som publicerats av allmänheten via användargenerade medier, som Facebook och Youtube, varit ovärderliga källor till information. Ett tydligt exempel på detta är NY Times rapportering den 25 januari kring händelserna i Egypten som nästan uteslutande utgörs av Youtube-klipp filmade av egyptiska demonstranter. Befolk­ningens filmer och bilder har på så sätt varit fragmentariska bevis på en revolution som regimerna och ländernas egna medier i många fall förnekat.

Ett verktyg även för auktoritära regimer

Den egyptiska regimens svar på protesterna var fyrkantigt. Ett efter ett stängdes de sociala medienätverken ner. Inled­ningsvis bytte demonstranterna plattform (från Twitter till Hootsuite t.ex.) men regimen kom ikapp och tillgången till internet försvann helt i landet.

I länder som Iran och Sudan har regimen reagerat på ett mer sofistikerat och skrämmande sätt. De har lärt sig att använda den digitala kommunikationsteknologin till sin fördel. På så sätt har de kunnat sprida propaganda, över­vaka oliktänkande och gillra fällor för demonstranter.

I juni 2009 skrev Wall Street Journal om hur den iranska regeringen åtagit hjälp av stora telekombolag för att övervaka aktivister. Det avancerade övervakningssystemet bygger på Deep Packet Inspection (DPI) vilket förutom blockering av kommunikation ger möjlighet att, via exem­pelvis Facebook och Twitter, samla in och förfalska informa­tion om oppositionella, i syfte att vilseleda.

Ett annat exempel är Sudans regering som ska ha utnyttjat Facebook för att gripa demonstranter. Regimen har i oppo­sitionens namn skapat Facebookevenemang som män­niskor trott varit riktiga demonstrationer. När anhängarna anlänt till platsen har de istället för att delta i demonstratio­ner blivit gripna för landsförräderi.

Enligt den sudanesiska regeringens officiella nyhetsbyrå planeras även en stor utbyggnad av internet på lands­bygden. Investeringen syftar till att mobilisera ungdomar runt om i landet att tillsammans med regimen motverka oppositionens arbete.

Social medier - ett nytt slagfält

Naturligtvis kan inte den senaste tidens händelser i Mel­lanöstern och Nordafrika, förminskas till en Facebook- eller Twitterrevolution. Protesterna och revolutionerna är på riktigt och grundar sig i åratal av diktatur, förtryck och kränk­ning av mänskliga rättigheter. Däremot har sociala medier fungerat som en katalysator – genom att erbjuda kanaler för fritt meningsutbyte där traditionella kanaler inte erbjuder det och genom att , förenkla samordningen av oppositionella och därigenom förstärka protesternas kraft.

I takt med att graden av internetanvändning ökar i dikta­turer kan vi förvänta oss att även regimer, och inte bara oppositionella, kommer att bli skickligare på att använda sociala medier till sin fördel. Västvärlden har en möjlighet att påverka hur den utvecklingen kommer att se ut och förhindra framtida förtryck av mänskliga rättigheter.

Fri tillgång till internet och kunskap om dess användnings­områden har ökat förutsättningarna för demokratiserande samhällsförändringar. I slutändan handlar det inte enbart om demokrati i Mellanöstern och Nordafrika, utan det handlar även om stabilitet och struktur i hela regionen och i för­längningen även i Västvärlden. Sociala medier är ett viktigt redskap i händerna på demokratiaktivister. Men de är inte ett mirakelmedel för demokrati. I takt med att regimer lär sig använda dem blir de en ny arena för politisk kamp, ett nytt slagfält. Vem som går segrande ur striden kommer i slutändan bero på vem som bäst använder sociala medier till sin fördel.

Källor:

Gosh, Bobby, "Rage, Rap and Revolution", Time Magazine, 2011, februari

http://18daysinegypt.com

http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2010/06/201061415530298271....

http://www.facebook.com/home.php#!/elshaheeed.co.uk

http://new.aec.at/prix/en/kategorien/digital-communities

http://flipthemedia.com/index.php/2011/02/the-arab-revolution-and-social...

http://online.wsj.com/article/SB124562668777335653.html

http://irevolution.net/2011/02/10/facebook-for-repressive-regimes

http://www.wired.com/dangerroom/2011/02/sudan-dictator-ill-use-facebook-...

http://www.sudantribune.com/Sudanese-president-urges,37924

http://www.bvblackspin.com/2011/02/03/sudanese-youth-use-facebook-to-ign...

http://thelede.blogs.nytimes.com/2011/01/25/video-of-protests-in-egypt-o...

 

Författare:

Shirin Hirmand

Projektledare och digital specialist, Prime

Telefon: 0733-550 668
shirin.hirmand@primegroup.com

Sepideh Imani

Analytiker och digital specialist, United Minds

Telefon: 0733-550 621
sepideh.imani@unitedminds.se

Hélène Vinberg

Projektledare och digital specialist, Prime

Telefon: 0733-550 640
helene.vinberg@primegroup.com

Författare: 
Sepideh Imani, Hélène Vinberg, Shirin Hirmand
tors 10 mar 2011
Dela med andra