I helgen hölls det brittiska Labourpartiets årliga konferens i Manchester. På lördagen valdes Ed Miliband, lillebror till utrikesminister David Miliband till partiets nye ledare. Primes seniorkonsult Niklas Nordström deltog i konferensen. Här är hans rapport.
Brittiska Labour är ett av de partier som spelat stor roll för de senaste 20 årens idéutveckling och kampanjstrategi för Europeisk socialdemokrati, men också för partier till höger som svenska Moderaterna. Efter 18 års opposition vann New Labour valet 1997 på en politik som var en modernare form av Socialdemokrati. New Labour var ett parti som kraftigt förändrat såväl sin politik som sin organisation och sitt sätt att kommunicera med väljarna. Nya personer med Tony Blair i spetsen formade det nya Labour. Kuriosa är att det segertal Fredrik Reinfeldt höll valnatten 2006 var mer eller mindre en direktöversättning av det tal som Tony Blair höll 1997 när New Labour vann valet.
Nu är det dags för nästa kapitel och jag har på plats kunnat följa debatten i Manchester där Labour samlas till kongress. Idag är Labour ett skadskjutet parti där man måste omdefiniera politik och parti såväl efter New Labour som en valförlust våren 2010.
Labour är idag inget undantag från övriga Socialdemokratin i Europa. I stort sett över hela Europa är de socialdemokratiska partierna i opposition. Ofta på grund av att högerpartierna moderniserats och övertagit mittenpositionen i politiken där majoriteten av väljarna finns. När Labour har sin årliga sammankomst är det därför ett spännande parti att följa för att se hur man reformeras och gör sin omstart.
En viktig del i förnyelsen av Labour är valet av ny partiledare. På samma sätt som för svensk socialdemokrati var en del av valförlusten politiken som inte fick stöd, men också ett inslag av att väljarna vill se andra personer i partiets ledning. Labour har en mycket intressant transparent och demokratisk process för att utse ny ledare. Medlemmar, parlamentsledamöter och fackförbunden har en tredjedel vardera av rösterna i valet av ny partiordförande. Samtliga fem kandidater har rest land och rike runt och kampanjat för att bli valda. Processen är radikalt annorlunda än den som vi ser i Sverige där allt sker bakom kulisserna i stängda processer i den inre maktsfären.
Det stod väldigt snabbt klart att valet i praktiken skull stå mellan två bröder, David och Ed Miliband. Båda smarta, välformulerade och skolade under regeringsåren under Blair och Brown. De var båda ministrar i Browns regering och Ed var författare till det valmanifest som Labour gick till val på våren 2010.
Dramatiken var fullständig då det först efter fyra valomgångar blev klart att Ed Miliband fick ihop de nödvändiga 50% av rösterna. Segermarginalen var löjliga 1,3%. Trots valets snäva marginal är det ändå ett starkt mandat Ed Miliband är vald på genom att det varit en så öppen och lång process. Det är en ledare utsedd i demokratisk öppenhet och inte av en sluten elit.
Vart och hur Labour går nu för att kunna återerövra regeringsmakten är inte klart. De konservativa Tories gnuggar händerna och kallar nye Labourledaren för Red Ed med tanke på att han vann valet med fackförbundens stöd. Ed har själv i otaliga intervjuer förvisso deklarerat New Labours död, men mycket tydligt sagt att det inte blir någon politisk vänstersväng. ”Jag går inte i någons ledband – jag är min egen person” var Eds budskap. Mitt intryck av otaliga samtal och att ha följt media är att de politiska skillnaderna mellan bröderna definitivt är överdrivna och att det är ordval mer än sak som skiljer. Labour vet att det inte finns någon annan väg att återvinna regeringsmakten än att erövra den politiska mitten från vänster. Men hur det ska göras vet vi inget om ännu – däremot blir det intressant att följa då deras vägval under alla omständigheter kommer spela roll för det politikbranschen i Europa.
Niklas Nordström, partner och seniorkonsult Prime
